Back in the days.

Sitter och spelar lite Lrs Winnerbäck för mig själv här i tystnaden.
Och så fort jag hör hans stämma dras jag tillbaka ett par år i mitt liv.
Jag minns genast smärtan, hur den smakar och hur ont det verkligen kan göra, ända in i bemärgen.

Min tonårsperiod var hård och kall. Smärtsam, svek efter svek. Och jag minns hur mina tårar smakade salt.
Jag minns så väl alla mörka kalla hårda timmar då jag låg och grät och bad för mitt liv.

Jag minns hur svag mina ben var när jag klev in i rättegångs salen för att möta honom.

Jag minns även alla svek av J. Alla tusen nätter jag grät för hur kär jag var och över hur hård sanningen kan vara.



Jag minns alldeles för mycket när jag hör Lars Winnerbäck.