Förlossningen.
Dagen D. Den största dagen i vårat liv var den dag då William kom till världen.
Eftersom vi hade tid för igångsättning så kom det inte som en överraskning, Vilket i sig kanske var bra?
Nu hade vi tid att prata om bedövning och hur jag verkligen ville ha det.
Vi hade som sagt tid för igångsättning Måndagen den 28 Juli klockan 08:00.
Trodde inte jag skulle kunna sova natten innan, men det kunde jag. Vi hade stor städat här hemma och tvättat rent i sängen så allt skulle vara rent och fräsht när vi kom hem med våran lille bebis.
Vi vaknade på måndagen tidigt och var verkligen jätte jätte nervösa. Jag satt vid köksbordet och försökte tvinga i mig lite frukost men skakade mest bara. Skakade i hela kroppen. Klockan blev 07:30 och vi satte oss i bilen. For förbi Shell och handlade lite saker som banan,tidningar,yoggi och energidryck till R.
Kom upp på Förlossningen bra precis 08:00 och fick genast komma till ett intagningsrum. Där mötte en barnmorska mig och berättade att dom skulle undersöka mig genom gyn undersökning och göra en CTG-kurva. sagt och gjort!
Öppen ca 2 cm och mogen cervix. Då bestämdes vilken metod som skulle användas.
Skulle få upp en slang (låter hemsk) med en grej som skulle göra så att öppningen vidgades. Den där grejjen skulle liksom fyllas med vatten så det blev som en ballong som töjde...Dålig förklaring i know :S
Hur som helst, detta skulle ta några timmar och dom skulle sakta dra i den en gång i timme så den liksom töjde.
Efter 1 timma så ploppade den där ballongen ut och tydligen hade jag öppnat mig tokfort.
Sen tog dom hål på vattnet och allt blev jätte jätte varmt. Kändes ungefär som att kissa på sig *skrattar*
Efter det satte dom en elektrod på w´s huvud för att mäta hans hjärtslag lite bättre. Och sen fick jag dropp som skulle sätta igång mina värkar kraftigare.
Värkarna kom igång riktigt på en gång och det gjorde jäääävligt ont. tror aldrig jag haft sååå ont. Tänkte att "gud detta är ju bara början...hur ska jag klara detta???"
Jag gick omkring mellan värkarna och när en värk satte igång var det bara att kasta sig mot lustgasaen och försöka härda ut på något vis.
Klarade det inte länge utan bad om att få EDA (epiduralbedövning, ryggmärgsbedövning)
Där vart mina värkar så otroligt kraftiga så jag minns faktiskt inte när narkosläkaren kom och fixade det åt mig. allt är som en dimma just då.
Märkte att det hjälpte ganska omgående. Tack gud för EDA! Vad skulle jag gjort utan den???? =)
Helt plötsligt klarade jag av värkarna galant och jag kunde ligga och små prata med R och till o med ringa mamma och tala om hur det gick!
Timmarna gick och runt 19 satte dom ordentliga krystvärkarna in. Jag som tyckte värkarna var hemskt, men NU snackar vi SMÄRTA! Herrejävlar var det gjorde ont. EDA`n hjälper inte under krystvärkar så den stängdes av.
Jag började spy av smärta och jag trodde jag skulle dö.
Eftersom jag fick värkstimulerande dropp så vart allt sååå kraftigt, alldeles fööör kraftigt. Tydligen satte mina krystvärkar in förtidigt så där låg jag, i en jävulskt smärta i 3 ½ timme!!! I "vanliga" fall kanske man krystar runt 45 minuter högst.
Jag trodde återigen att jag skulle avlida.
Men ut kom han. Den 28 Juli klockan 22:00. 12 timmar efter att första värken kom.
Det var den märkligaste känsla jag någonsin känt när han lades på mitt bröst. En lukt som var lite mysko. Ett kletigt litet underverk låg på mitt bröst. MIN SON. Kunde knappt fatta det. tusen olika känslor i min kropp och plötsligt slog det mig "Men han låter ju inte???" "Varför låter han inte????" dom klippte navelsträngen och sprang med honom till ett annat rum. Samtidigt fick jag ligga kvar i sängen men hörde ganska omgående hur en bebis börja skrika i rummet brevid.
Det var min W som skrek för första gången.
Sen fick jag honom på mitt bröst och lyckan var total.
Mitt och Roberts lilla underverk, Vår son, Vår William hade äntligen kommit.
trots smärtan skulle jag göra detta tusen gånger om!
Jag i intagningsrummet och gör en CTG-kurva som mäter barnets hjärtslag och hur kraftiga sammandragningarna var.
Här ser ni någon som har ont. Värkarna hade kommit igång och lustgasen var min bäste vän!
Total lycka!!
Liten och ynklig. 3445 gram och ett huvud som var lite "toppigt" gick till sig redan efter 2 dagar.
Första måltiden uppe på BB mitt i natten!
Trots att det är otroligt smärtsamt att vara med om en förlossningen skulle jag aldrig tveka.
Smärtan verkligen försvinner så fort den lille är ute och lyckan är helt sjukt mäktig.
Jag tittar på william i dag och tänker "Fan vad läckert, JAG klarade det, JAG födde honom"
Eftersom vi hade tid för igångsättning så kom det inte som en överraskning, Vilket i sig kanske var bra?
Nu hade vi tid att prata om bedövning och hur jag verkligen ville ha det.
Vi hade som sagt tid för igångsättning Måndagen den 28 Juli klockan 08:00.
Trodde inte jag skulle kunna sova natten innan, men det kunde jag. Vi hade stor städat här hemma och tvättat rent i sängen så allt skulle vara rent och fräsht när vi kom hem med våran lille bebis.
Vi vaknade på måndagen tidigt och var verkligen jätte jätte nervösa. Jag satt vid köksbordet och försökte tvinga i mig lite frukost men skakade mest bara. Skakade i hela kroppen. Klockan blev 07:30 och vi satte oss i bilen. For förbi Shell och handlade lite saker som banan,tidningar,yoggi och energidryck till R.
Kom upp på Förlossningen bra precis 08:00 och fick genast komma till ett intagningsrum. Där mötte en barnmorska mig och berättade att dom skulle undersöka mig genom gyn undersökning och göra en CTG-kurva. sagt och gjort!
Öppen ca 2 cm och mogen cervix. Då bestämdes vilken metod som skulle användas.
Skulle få upp en slang (låter hemsk) med en grej som skulle göra så att öppningen vidgades. Den där grejjen skulle liksom fyllas med vatten så det blev som en ballong som töjde...Dålig förklaring i know :S
Hur som helst, detta skulle ta några timmar och dom skulle sakta dra i den en gång i timme så den liksom töjde.
Efter 1 timma så ploppade den där ballongen ut och tydligen hade jag öppnat mig tokfort.
Sen tog dom hål på vattnet och allt blev jätte jätte varmt. Kändes ungefär som att kissa på sig *skrattar*
Efter det satte dom en elektrod på w´s huvud för att mäta hans hjärtslag lite bättre. Och sen fick jag dropp som skulle sätta igång mina värkar kraftigare.
Värkarna kom igång riktigt på en gång och det gjorde jäääävligt ont. tror aldrig jag haft sååå ont. Tänkte att "gud detta är ju bara början...hur ska jag klara detta???"
Jag gick omkring mellan värkarna och när en värk satte igång var det bara att kasta sig mot lustgasaen och försöka härda ut på något vis.
Klarade det inte länge utan bad om att få EDA (epiduralbedövning, ryggmärgsbedövning)
Där vart mina värkar så otroligt kraftiga så jag minns faktiskt inte när narkosläkaren kom och fixade det åt mig. allt är som en dimma just då.
Märkte att det hjälpte ganska omgående. Tack gud för EDA! Vad skulle jag gjort utan den???? =)
Helt plötsligt klarade jag av värkarna galant och jag kunde ligga och små prata med R och till o med ringa mamma och tala om hur det gick!
Timmarna gick och runt 19 satte dom ordentliga krystvärkarna in. Jag som tyckte värkarna var hemskt, men NU snackar vi SMÄRTA! Herrejävlar var det gjorde ont. EDA`n hjälper inte under krystvärkar så den stängdes av.
Jag började spy av smärta och jag trodde jag skulle dö.
Eftersom jag fick värkstimulerande dropp så vart allt sååå kraftigt, alldeles fööör kraftigt. Tydligen satte mina krystvärkar in förtidigt så där låg jag, i en jävulskt smärta i 3 ½ timme!!! I "vanliga" fall kanske man krystar runt 45 minuter högst.
Jag trodde återigen att jag skulle avlida.
Men ut kom han. Den 28 Juli klockan 22:00. 12 timmar efter att första värken kom.
Det var den märkligaste känsla jag någonsin känt när han lades på mitt bröst. En lukt som var lite mysko. Ett kletigt litet underverk låg på mitt bröst. MIN SON. Kunde knappt fatta det. tusen olika känslor i min kropp och plötsligt slog det mig "Men han låter ju inte???" "Varför låter han inte????" dom klippte navelsträngen och sprang med honom till ett annat rum. Samtidigt fick jag ligga kvar i sängen men hörde ganska omgående hur en bebis börja skrika i rummet brevid.
Det var min W som skrek för första gången.
Sen fick jag honom på mitt bröst och lyckan var total.
Mitt och Roberts lilla underverk, Vår son, Vår William hade äntligen kommit.
trots smärtan skulle jag göra detta tusen gånger om!
Jag i intagningsrummet och gör en CTG-kurva som mäter barnets hjärtslag och hur kraftiga sammandragningarna var. Här ser ni någon som har ont. Värkarna hade kommit igång och lustgasen var min bäste vän! Total lycka!! Liten och ynklig. 3445 gram och ett huvud som var lite "toppigt" gick till sig redan efter 2 dagar. Första måltiden uppe på BB mitt i natten!Trots att det är otroligt smärtsamt att vara med om en förlossningen skulle jag aldrig tveka.
Smärtan verkligen försvinner så fort den lille är ute och lyckan är helt sjukt mäktig.
Jag tittar på william i dag och tänker "Fan vad läckert, JAG klarade det, JAG födde honom"
Kommentarer
Postat av: Frida
Du verkar ha haft det kämpigt, stackare...
Men det är värt all smärta när man får se sitt mirakel, antar jag :)
Kul att få läsa förlossningberättelser iafl...
Fast man börjar ju gruva sig lite, tills det är dags för en själv :P
Postat av: carro
söte William.. har också skrivit min förlossningsberättelse i min blogg ;)
Postat av: carro
söte William.. har också skrivit min förlossningsberättelse i min blogg ;)
Postat av: karla
bra jobbat anna! =)
Postat av: Chris
Älskade älskade gumman. Jag gråter när jag läser din berättelse. du anar inte hur stolt jag är över dig min vän!
Många varma kramar
Postat av: carro
Ja, jag tycker den var riktigt bra, inga komplikationer och snabbt gick det också :)
Skulle vara kul att träffa er nått :)
Kram kram
Postat av: Bella
Kul att du skrev hur själva förlossningen var. Sällan man får höra nåt om den.
Jag skrattar och fasas om vart annat.
Mycket bra jobbat iaf!
Kram
Trackback