Väldigt ofta när jag sätter mig ner i lugn och ro kan jag känna ett sånt otroligt lyckorus fara genom kroppen.
Bara att tänka på William får hela mitt kropp att bli varm.. Så varm som bara ett mammahjärta kan bli.
Han är så söt när han sover, han är så vacker när han ler. Han är perfekt, min William.

Hela världen skulle kunna gå under, bara jag har min William och Robban.
Det spelar ingen roll vad som händer utanför våra väggar, bara jag vet att MIN familj mår bra. Och mår inte dom bra, då mår inte heller jag bra, så enkelt är det. Jag minns absolut inte hur livet var innan William kom till oss, vet inte vad vi gjorde av all dötid, vad la vi ner energi på? Livet innan William känns så otroligt.. meningslöst. Visst, det var inte det, men nu när vi har honom här känns allt annat så otroligt meningslöst. Han är ju vårat allt. Han är vårat LIV.

Jag kan komma på mig själv att sitta och dagdrömma om livet som väntar oss, när William växer upp och jag funderar klurigt på om han kommer vara mörkhårig eller ljus, vad han kommer vara för liten individ, hur han kommer vara som storebror och allt allt annat.

Livet är en lång lång resa som egentligen knappt har börjat, den resan började ordentligt den 28 Juli 2008 och kommer fortsätta tills den dag jag släcker mina ögon för gott.


Sikta mot stjärnorna, William!

Vilket fint inlägg. Mycket bättre än det jag fick lägga in igår...

Sötaste bilden också. Han är så sjukt söt! =D

Vilka fina ord :)

Så känner jag också, det är en otroligt stark känsla man har för de små <3