Nu på morgonen var jag & William uppe och busade i mitt och Robbans sovrum. Medans William lekte i sängen med våran lampa satte jag mig och kika igenom lite bilder från förr. Och det var som att resa tillbaka i tiden. Jag mindes allt så verkligt, ALLT.

Det var massa massa bilder på mig och mina dåvarande bästa vänner. Emilie & Marica. Fanns mängder med roliga bilder, och jag minns allt som hände då bilderna togs. Ser ni också saker framför er när ni tittar på gamla bilder? Som en film.

Sen fanns det nog 100-150 bilder på mig och min dåvarande "Kärlek". Han den där T.
Och på baksidan av varje bild stod det en hel novell ungefär. Allt från "Tills döden skiljer oss åt" till "Vad har vi ätit?"
Fanns bilder på människor som i dag är död eller sitter inspärrad. Herregud vad gjorde jag med mina tonår? På ett sätt känns det som att dom åren är stulna.

Ett kort var extra kusligt. På baksidan stod det "Lukta på kortet...." Det kortet fick jag i ett brev från Bärby Anstalt där T satt i över 1 år. Och jag kände allt i kroppen i DAG som jag kände för X antal år sedan. Exakt samma kusliga känsla. Som en konstig samhörighet och en känsla av att "jag måste hjälpa, jag måste skydda".
Är det bara vi kvinnor som har det i oss? Det där behovet att vilja och måste hjälpa dom som mår lite sämre, har det lite sämre?

Hur som helst, det är konstigt och mäktigt av sånna små saker som kort kan göra med oss.Jag var skakis i säkert 30 minuter efter att jag hade tittat på bilderna, just pga att jag blev såå påpekad att allt det där har hänt, det är inte raderat än och kommer aldrig heller bli. Kärlek blandat med skräck, en bitterljuv smak....