Lights will guide you home.

Aldrig förut har jag känt mig så liten och så ensam på samma gång.
Så rädd för det som komma skall.
Och det värker i mitt hjärta när jag tänker på hur bra vi kunnat vara.
istället sårar vi och sakta bryter vi ner varandra till grunden.
Det har känts som ett långsamt farväl, Precis så som lisa nilsson sjunger.

Jag ska nu vandra vägen genom kommande tid ensam, Jag vet att jag har den styrka som krävs.
Det tar bara lite tid att ta fram den.
Jag måste få vara liten. Jag måste tillåta mig att vara rädd & känna ensamhet..
För i min ryggsäck har jag med mig mitt mod och min styrka..

Men just nu är timmarna långa.
o dom blir bara längre o kallare...


Dina hand värmer inte mitt hjärta.
Hur ska då blodet kunna pumpa?
Det känns så kallt här inne där jag sitter.
För du värmer mig inte längre.

Det hugger och river imitt hjärta, Tusen gånger om.
För kärleken, För vänskapen..För allt....

Men vi kan bara vara dom vi är.
Vi måste låta det smärta.
Vi måste låta oss gråta.

Vi bär med oss nya erfarenheter.
Blickar starkt mot framtiden.
Håll huvudet högt och låt ingenting sänka dig anna...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback