Du fick mig att le igen
började som smått leva..
känna och smaka på livet

Någonstans så kände jag att det var äkta,
kunde vara mig själv.
Inte behöva tänka på hur

Började längta..
känna!
Det blev en verklighet

Lyckliga stunder avlöste varandra,
glädjen var ett faktum
Så nära inpå, å jag föll

Känslan säger desamma om dig,
runtomkring ekar hoppet
Det här kan bli något

Så händer det jag inte trodde var sant,
lyckligaste dagen i mitt liv
Kan fortfarande känna spåret på min kind

Blossande och flammande,
längtan och saknad
Någonting fattas

Avstånd och dagliga plikter,
närheten slits sakta itu
Tankarna lever dock fortfarande kvar

Saknad är svår,
lita på känslor
Inget gensvar
Finns det verkligen kvar?

Dagar går
minnen gör sig ibland påmind
ibland inte

Livet går vidare

Det är uppenbart,
muren byggs sakta upp
Lever vidare

Nya människor
nya dagar
Det rullar på

Snubblar plötsligt,
försöker resa mig
Faller igen

Det gör ont,
mer ont än första fallet
Allting som byggts upp,
rasar som klossar

Försöker febrilt leta alla klossar,
misslyckas
Ser dem inte,
någon har tagit dem

Ser förvirrat runtomkring,

men allting är borta
Dimman tätnar
och det sticker bara i ögonen



Jag har en aning om hur min framtid kommer se ut.
Och jag gråter inte längre.
Jag ser fram emot det.... :)