Jag finner inga ord längre
Fantasin har dött ut
Mina tankebanor är trängre
Och energin har tagit sitt slut

Varenda andetag är tungt
Vartannat hjärtslag värker
Men än är livet ungt
Och jag antar att såren läker

Men när jag undertrycker mina känslor
ger det utlopp för min ångest.
Ångesten, som biter tag i själen
som gör mig till en vilsen
bortsprungen kattunge.
Det ger mig skavsår i mina öron varje gång jag hör Dig säga
"Det löser sig, det gör det alltid!"
Det är så lätt att forma sig i ord
som ett försök till ett psykiskt läkande plåster på såren.
Men vi vet båda att det sitter djupare än så.
Ändå finns det ingen handling
bara ord.
Ord som uttrycker sig i känsla.
En färglös känsla utan ansikte
utan form och vetskap
som smyger sig försiktigt fram
nyfiken på Livet
men kommer ingen vart
står bara och trampar i samma grop
i tron på Hoppet
det där lilla ljuset
lågan
Glöden
som finns inom oss
som faktiskt ger Livet en mening ibland.
Men när den där lågan är på väg att slockna
vill Du då vara den som håller mig i hand?

---

Vissa dagar är mörkare än andra.
Denna dag är riktigt riktigt mörk. Jag ser helt enkelt ingen mening med vissa saker.

Jag ifrågasätter till o med kärleken, Är det värt det?
Är det värt all smärta?

För efter alla bråk och alla ord så försvinner en bit utav  mig och jag känner snart inte mig själv längre...
För varje dag försvinner orken mer och mer...

allt detta. Pga depression och folk som inte förstår eller inte vill förstå.
Som tror man bara kan skifta humör hur som  helst för det behagar dom bättre?
Men om du inte ser någon mening med livet och allt är mörkt, Är det då bättre att sitta med ett leende och säga
"Allt är bra älskling, allt är bra!"


Fan, Hopplösthet?