Detta jävla mörker.
Jag blir så förbannat ledsen.
Detta borde bara en lycklig stund i mitt liv. Då man går och är förväntansfull och inväntar minsta lilla känning om det kan vara på "g". Istället sitter jag här, i mörkret, alldeles jävla själv och har världens ångest.
Mina dagar går någorlunda, tack vare att jag ha rmin sambo hemma med mig. Utan honom skulle jag aldrig orka med detta.. Men så kommer ångesten tack vare det också. Ångest för att jag tycker och tror att jag bara är ivägen och ställer till problem. Jag är livrädd att jag ska förstöra något så att hans jobb kommer i kläm. Som tur är gör det inte det, men min ångest finns där likaväl.
Denna jävla ångest. Min största fiende, som jag tampas och slåss mot varje jävle sekund just nu.
Har ni någonsin haft den där känslan i kroppen, då ni kliar er på huden, trots att det inte kliar?
Att ni känner svetten under fötterna av att bara finnas till? Paniken över att vilja vara alla till lags trots att ni vet att det inte går? Det gör fan ont ända in i själen.
Alla mina krafter sparar jag till kl 16:30 varje dag då prinsen kommer hem från dagis. Det är ljuspunkten i mitt liv just nu. Han är det jag andas och lever för.
Och tyvärr..just nu är jag så jävla utmattad att jag knappt orkar känna lycka inför det som komma skall.
Jag vet och hoppas att allt kommer gå bra när hon väl kommer. Men jag blir fan livrädd.
Varför får man ingen jäääääääääääääävla hjälp?
Jag orkar inte detta mer. Nu har jag haft ett helvete i 13 veckor. 13 JÄVLA veckor av förvärkar?
Ni får ursäkta, men när någon ligger och har förvärkar i några dygn innan förlossning har jag svårt att känna medlidande. Såklart.
Dessa timmar är jobbigast.
Medans jag skrivit detta har magen krampat 5 ggr ordentligt. Hur tror ni resten av natten kommer se ut?
äh, mitt förtroende för läkare i detta land har sjunkit markant kan jag medela.
Kommentarer
Postat av: Syster Yster
Usch, vad jag lider med dig Syster Yster! Hoppas hon tittar fram snart så du slipper detta. Ska bli roligt att få träffaer snart :) Puss och kram
Postat av: Nina
Jag känner igen mig i så mycket av det du skriver och jag känner verkligen med dig... och ja sjukvården är under all kritik. Ber man om hjälp ska man få hjälp.
Hoppas det sätter igång snart så du slipper detta.
Styrkekramar!
Postat av: Anna
Jag vet absolut inte hur det känns att ha barn eller vara gravid men just det där med ångest vet jag alltför väl hur det känns och det är nog det värsta man kan vara med om. Men du kommer klara det! Du har ju redan klarat 13 veckor som du säkert inte heller trodde att du skulle klara!! Kram och stort lycka till!
Trackback