Jag har kommit på att jag tänker och jämför väldigt mycket angående William och Line. Just den här första tiden alltså.
Första tiden med William var så fylld av oro och man visste helt enkelt inte hur det faktiskt var att ha ett litet spädbarn att ta hand om. Jag frågade mig ofta om tusen olika saker "Är det här normalt? ska det vara såhär? Kan han få förstoppning? sover dom verkligen så här mycket?". Jag stannade inte upp och bara njöt av den lilla bebisen som låg i min famn. Nu låter det som att jag bara stressade runt som en yr nybliven osäker morsa. Så var det inte riktigt, men oron och osäkerheten fanns där alltför ofta.

Så är det inte nu. Jag njuter av alla dagar med Line. Varje liten sekund försöker jag ta vara på. Jag får inte magsår om hon skriker och jag har ett helt annat lugn i kroppen, och jag tror faktiskt att hon känner av det. Hon sover så bra, äter så bra och är så fruktansvärt harmonisk. Det går nog hand i hand det.

Men, det är också en stor omställning rent känslomässigt att bli tvåbarns mamma. Jag har ofta dåligt samvete för jag känner att William inte får all min tid, som han var van vid. Men jag tror innerst inne att det bara är nyttigt. Vem lider av att dela sin mamma med en syster? Och sen tid till sig själv? Jaa det dröjer nog några år tills dess, det är också en sak som jag (och alla andra flerbarns föräldrar) får lära sig när det kommer fler barn. Att tiden som man faktiskt kunna använda till sig själv när ens enda barn sov, den försvinner automatiskt när det kommer fler barn. För när ena sover så finns det tusen saker som ska göra med barn nr2 eller nr3 osv. :)

Men summa sumarum är att jag mår så mycket bättre i mig själv nu. Jag älskar att vara mamma åt mina två änglar och jag njuter av alla mina mammadagar med mina barn, och allt detta UTAN oro i kroppen. :)



Lite svammel av mig men jag kände för att få ur mig lite. :)